Jag är inte sjukskriven längre

Jag är frisk. Jag får börja jobba 100% igen. 
I onsdags bekräftade min psykiater att hon tyckte jag ska försöka börja jobba 100% igen från den 1 oktober. 

Efter två långa år med sjukskrivning, depression, ångest, oro och allt som det medför, med psykiater-tider, läkartider, kbt-behandling och medicin. Med dalar djupa som havets botten men med stöd starkt som all världens betong är jag nu äntligen fått bekräftat att jag tagit mig upp igen. 
Det som känts så långt fram, om ens möjligt, är nu något jag fått bekräftat att jag klarar av att prova på. Och jag hoppas och tror att det ska gå bra även om det kommer vara lite jobbigt i början såklart! 
Idag ringde försäkringskassan och frågade om det kommer ett nytt sjukskrivningsintyg och jag svarade stolt "Nej det gör det inte!". Så lycklig. 
Grät hela dagen i onsdags och är så tacksam över den professionella hjälp jag fått på vägen, min fantastiska psykiater och min kbt-terapeut. Och för stödet från min fantastiska man, min familj och mina vänner. Jag älskar er❤️
Och så är jag stolt över mig själv. Jag gjorde det! Jag har jobbat mig igenom behandlingar och processer som varit så otroligt jobbiga men nödvändiga, tagit svåra beslut, markerat jobbiga gränser och hittat mig själv igen och det har tagit mig hit. 
Nu är jag frisk, jag kan jobba OCH leva och jag är så lycklig. 
Tack alla ni fina för ert stöd på vägen, hade aldrig kunnat göra detta själv. 
❤️

Everywhere I’m looking now, I’m surrounded by your embrace. 
Baby I can see your halo, you know you’re my saving grace... 
❤️

Back to reality

Igår började jag jobba igen efter fyra veckors semester. Känns bra även om det alltid är lite svårt att sova och komma upp i tid första dagen tycker jag... 
Sen jag blev sjukskriven har jag liksom inte sett på semester på samma sätt. Nu är det ett litet "hinder" i min väg mot att bli friskförklarad... Då är ju inte vardagen densamma och mycket av det som är jobbigt är på paus när man är ledig. 
Jag vill bara köra på och komma upp i 100% igen så jag kan klicka i knappen på Försäkringskassan som säger "Friskförklara"... 

Men självklart är det härligt att vara ledig, ha mycket tid med familj och vänner och min man❤️
Det har verkligen varit en lugn semester, man har ju inte orkat göra något i den här värmen! 

Idag jobbar jag kväll så på förmiddagen ska jag försöka göra lite ärenden och ringa några samtal. 

Hoppas ni har en fin vecka!
Kram 
//Linn

Fight for it

Så många fina reaktioner... ❤️

Så fint mottagande jag fått av mitt inlägg. Tack alla fina ni för att ni peppar och stöttar❤️

Jag är så glad att det går åt rätt håll men som sagt förstår jag att det är en bit kvar och att arbetet med mig själv kommer behöva hålla på ett bra tag. 

Ville bara kika in och säga tack❤️
//Linn

I’m holding on...

Två år har gått...

För exakt två år sen, 13 juli 2016 fick jag min depressions-diagnos... Känns som så länge sen men samtidigt så nytt. 

Jag var deprimerad med GAD (Generaliserad ångest) och hade utmattningssymtom var vad de sa... Det var vad jag, och hur jag levde, hade gjort mot mig själv.. 

 

Jag har alltid varit en person som pratar om saker. Som vill, genom att prata om allt, hitta både stöd för mig själv och kanske kunna vara någons stöd. Jag tror alltid man är starkare tillsammans. Men det här har tagit emot. Varje gång någon frågar svarar man bra. Varje gång man mår dåligt säger man att man har migrän. Varje gång bryter man ihop hemma men pressar sig till sina åtaganden. 

Vi måste bli bättre på att prata om det. Fler måste förstå. Fler måste försöka förstå....

Att man är deprimerad, har utmattningssyndrom eller har en annan psykisk sjukdom behöver inte synas. Det är både skönt och sjukt jobbigt. 

Det är så viktigt att våga prata om psykisk ohälsa, det är så mycket vanligare än vad man tror och jag är nu redo att berätta om vad som hänt och händer mig... För min egen skull, för att kunna se att jag gjort och gör framsteg, för att det kanske kan hjälpa någon annan att förstå lite tidigare än vad jag gjorde och för att världen behöver börja förstå lite bättre hur det är att må dåligt på det här sättet. Så här kommer min berättelse...

 

Den dagen i juli 2016 började en resa. En resa mot något jag inte riktigt visste något om, jag trodde ju inte det gått så långt som det gjort. Jag trodde också, att om man var deprimerad låg man i sängen varje dag, kunde inte göra något alls och bara grät. Det gjorde ju inte jag... inte varje dag, hela dagar i alla fall... Inte till en början iaf... 

 

Jag blev remitterad till en underbar psykiater (visste inte skillnaden mellan Psykolog och Psykiater men en psykiater är en läkare med psykologi som inriktning) där jag fick lära mig mer om depression, GAD och utmattning, vad kroppen gör, hur den stänger av allt för att skydda sig själv. Jag trodde då att utmattningen var det centrala, att depressionen kom av den totala tröttheten. Hon fick börja lära mig om alla symtom och hon kunde ofta ta upp frågeställningar jag hade, eller känslor jag kände innan jag kunnat verbalisera dem själv.

Hon ville sjukskriva mig, jag vägrade då, det kändes alldeles för stort. Och jag klarade ju faktiskt AV att jobba även om jag hade hjärtklappning, huvudvärk konstant och inte klarade stess på samma sätt som tidigare. Jag hade bra dagar också ibland... Det här kunde jag klara själv.

 

Det kunde jag inte. 

 

I november 2016 ringde jag gråtandes till min psykiater, jag kunde inte hålla ihop det längre, det var som att när jag fick svart på vitt vad det var började jag mer och mer våga känna efter. Hon sjukskrev mig direkt. På halvtid kom vi fram till. Hon ville till januari, jag sa okej till två veckor. Ville känna hur det kändes först.. ville att jobbet skulle fungera. Ville att det skulle vara som vanligt. 

 

Det var det inte. 

 

De två veckorna jag var sjukskriven jobbade jag halvtid med hjärtklappning, gråt i halsen och noll förmåga till stresshantering och sov och grät resten av tiden. 

 

Det var först då som jag kraschade på riktigt. Det var då jag lite stannade upp och insåg vad som hände. 

Jag kunde inte hantera ångesten, oron, stressen, tvångstankarna och allt annat som krupit sig på de senaste månaderna. Jag kunde inte hålla ihop det på jobbet längre, det började synas där med. Jag mådde så himla dåligt. 

Jag förstod att det skulle ta längre tid än två veckor och gick med på att sjukskriva mig på halvtid, längre när jag träffade min psykiater nästa gång. 

Min psykiater pratade tidigt om medicinering men jag vägrade. Ville inte ens höra. Jag hatar mediciner, i min värld ger de biverkningar, gör en beroende och ger upphov till behov av nya mediciner. Det ville jag verkligen inte. Jag ville "klara det själv".

 

Det gjorde jag inte. 

 

Hela hösten 2016 är en lång grå dimma. Mycket häng i soffan och tittande ut genom fönstret. Mycket frustration över att vara så sjukligt trött och inte förstå varför. Eller det gjorde jag nog men känslan av att "det borde ju hjälpa att sova..." var otroligt frustrerande.

Det var också väldigt svårt att lära sig att inte göra 100 saker om dagen som mitt vanliga schema bestod av.

 

En liten förbättring under julen (dvs två dagar totalt utan ångest eller sängliggande) gjorde mig lite hoppfull inför våren. Min största rädsla var att inte kunna njuta av vårt bröllop eller resan fram till den. Skulle vi skjuta upp det? 

Som många vet som varit i min situation blir man helt apatisk och nollställd. Man känner ingenting,  det är som att man fått en bedövningsspruta mot alla känslor förutom de obehagliga. Man känner ingen glädje såklart när man är deprimerad och utmattad men man känner inga "vanliga" känslor alls. Sjukt obehagligt. 

Oro, ångest och stress var de känslorna som hela min kropp använde sig av under den här perioden. 

 

Mitt minne var lika med noll. Pär kunde berätta saker som jag inte hade en aning om att vi pratat om dagen efter, jag glömde lösenord, koder och andra saker jag aldrig gjort tidigare. Jag kunde aldrig hålla reda på mer än en sak i taget och ni som känner mig vet att jag tidigare ALLTID kunnat bolla 15-1257284 bollar samtidigt i luften.. Nu var det svårt att komma ihåg 2 siffror i rad av ett telefonnummer som jag skulle repetera. Fick skriva ner en i taget. 

Jag kunde inte planera någonting. Det tog stopp i huvudet när jag skulle ta tag i någonting. Minns när jag skulle planera min 30-års fest typ 2 veckor efter diagnosen. Satt med penna och papper och visste inte hur jag skulle börja. Inte likt mig direkt. Jag kunde inte handla, det tog stopp och jag förstod inte vad jag skulle köpa för att kunna göra en maträtt...

Jag sov middag varje dag mellan 1-3 timmar. Sov ändå under natten. Drömde otroligt mycket. Kände mig helt slut när jag vaknade. 

Hade migrän konstant, kramp i käkarna för att jag bet ihop dem hela dygnet runt, hade svårt att andas pga ångesten, hade konstiga ryckningar i ögat. Helt sjuka saker hände i kroppen.. 

Hade ingen energi. Till någonting. Klarade typ jobbet de timmarna jag var där men sen inget mer. Behövde så mycket återhämtning hela tiden.

Helt sjukt hur kroppen fysiskt och psykiskt stänger av för att skydda sig. Spara på det lilla man har. 

 

Jag träffade min psykiater regelbundet och hon är verkligen fantastisk. Hjälper, stöttar och pushar. 

Tyvärr så har ju psykiatriker egentligen ingen behandlande funktion vad jag förstår men jag provade att träffa två olika terapeuter som jag verkligen inte kände mig bekväm med så vi kom överens om att vi skulle jobba vi två ett tag. 

 

Under våren 2017 mådde jag egentligen ganska lika. Hade dock då vårt bröllop att se fram emot och längta till och det höll mig över ytan. Och min fantastiska man såklart, han har funnits vid min sida varje sekund sen vi träffades men det han gjort under den här tiden är helt otroligt. Finns ingen som han. Redan från start hade han den där tron på att jag ska ta mig igenom det här, som jag aldrig trodde i de mörkaste perioderna.

 

Jag fortsatte vägra medicin och när det närmade sig bröllop så gick jag in på autopilot och körde på. Det var helt fantastiskt att få rymma till den planeringen (och KLARA AV DET!!) när det var en storm inombords. 

Jag var livrädd för att inte känna något på mitt eget bröllop, att inte komma ihåg saker eller att jag inte skulle orka med dagen. 

Så blev det inte. 

Vi hade en HELT FANTASTISK DAG med alla våra nära och kära som var lyckliga för oss och det var helt underbart. Grät av lycka för första gången på något år där... 

 

Efter bröllopet blev det lite tungt igen. Normalt tänkte jag då man planerat länge, haft en enorm känslostorm men det gav sig inte riktigt. Det som gått åt rätt håll, att jag ibland orkade göra något efter jobbet eller att jag inte behövde sova hela helger tex gick tillbaka till timmar av tupplurer efter jobb eller att bara vilja vila under helgen. 

Jag skulle få prova gå upp till 75% innan min semester för att få prova men så blev det inte. Psykiatern tyckte det gick åt fel håll igen och medicin-diskussionen togs upp igen. 

 

Under hösten 2017 gick jag till slut med på att prova medicin, vilket hjälpte långsamt men ändå så pass att jag kunde göra framsteg, ett i taget och ibland två steg tillbaka... 

Samtidigt fick jag börja i KBT-behandling hos en kvinna som jag själv letat upp och jagat runt med remisser. Det tar tid ibland inom sjukvården. 

 

Hos KBT-terapeuten började vi jobba med mina oros-och katastroftankar. Insåg då hur långt det gått, vilka onda spiraler man kan hamna i under en sjukskrivning och hur mycket jag behövde jobba för att bli frisk. Men det var det jag ville hela tiden, jag ville jobba mig ur det. 

Efter väldigt jobbiga hemuppgifter och nästan 10 gånger hjälpte det faktiskt och oron och katastroftankarna var inte närvarande varje dag och jag hade lärt mig att kontrollera det, även om jag nog måste fortsätta jobba på detta hela livet känns det som...

Efter det jobbet riktade in oss på självkänsla. Man förändras mycket av att vara sjukskriven. Man utvecklar mönster och får en bild av vad man tror är sitt "nya" jag och som man börjar acceptera. Man föder på så vis låg självkänsla. Jag jobbar också mycket med att ändra mina tankesätt och min bild av vem jag är och vilka regler och slutsatser jag skapat under hela min uppväxt som inte gynnar mig och som leder till att jag mår dåligt.

 

Nu är jag här, mer än ett och ett halvt år efter sjukskrivningen och jag kämpar fortfarande. 1 juni 2018 fick jag ÄNTLIGEN gå upp till 75% och det har gått bra även om det såklart är jobbigt men det känns i alla fall som ett stort steg i rätt riktning tycker jag. 

Att må såhär är så jävla tråkigt och jobbigt rent utsagt och hade jag vetat detta hade jag inte ignorerat de tecken jag och många andra såg under många år... 

 

Jag hade kanske reagerat på att jag de senaste 15 åren aldrig känt mig utvilad när jag vaknar. Jag tänkte att jag var morgon (och kvälls) -trött och slö.

Jag hade kanske reagerat på mina konstiga symptom som dykt upp lite då och då. Jag tänkte jag var hypokondrisk.

Jag hade kanske reagerat på min migrän. 

 

Jag kanske hade lyssnat på alla som sa att man inte kan ha och orka med ett sånt fullspäckat schema som jag alltid haft och kanske istället funderat på varför jag alltid känt behovet av att vara på gång och aldrig slappna av, känna efter eller ta det lugnt. 

Jag oroade mig ständigt, min energi gick till alla andra runt omkring mig och jag var alltid beredd. Något kunde/skulle hända, (och hände alltid) någon mådde alltid dåligt och jag var bra på att lyssna och få andra att må bra tror jag. Jag gillade den rollen. Fokus hamnade då någon annanstans och jag slapp tänka på det jag tyckte var jobbigt. 

 

Det har gått två år och även om det är otroligt mycket bättre så är det är en bit kvar. Tydligen är det här ingen lätt resa och man ska inte skynda på tydligen.... 

Jag har lärt mig mycket om mig själv, vad jag behöver och vill ha från de omkring mig och hur jag fungerar som person. 

Jag har vuxit upp under den här tiden känns det som... 

 

Ibland kändes det som att jag aldrig skulle klara mig ur det här. Att jag för alltid skulle vara trött och inte klara mer än en aktivitet om dagen. Att jag kulle/kommer få leva med oro och ångest dagligen för resten av mitt liv. 

Men så fick/får jag ett sms från en av mina fantastiska vänner med pepp och hejarop eller bara en kram av min man. Då tror jag igen att det kan gå. Men det kommer ta tid. 

Det är en sån sjuk känsla att ha mått såhär dåligt när man är i den "bästa perioden i sitt liv"... men det är väl så det fungerar, när man slappnar av så kommer det. 

Man känner sig helt sjukt ensam i detta för det är ingen som kan göra något för att hjälpa.. Men de som försöker och visar att de bara finns är guld värda. Det är de som gör att man orkar fortsätta kämpa. 

 

Jag tycker det är så otroligt viktigt att prata om detta men har inte orkat eller vågat. Tänk om någon ser annorlunda på en eller om man är en dålig förebild eller något sådant. Men om jag kan få en person att stanna upp och tänka till innan man hamnar där jag är så är det värt det. Det här är vidrigt, hemskt och det absolut värsta jag gått igenom. Det är slöseri med tid. Min tid. Vår tid. Din tid.

 

Snälla du, tänk på dig själv och ditt liv först. 

Ta hjälp om du mår dåligt, i tid. Du är inte ensam.

Ta vara på dig själv och din kropp. Se till att få vila, lugn och avslappning vad det än betyder för dig. 

Släpp telefonen och fokus på sociala medier. Var i nuet. 

Ta vara på de vänner som alltid finns där, som ger energi, som utvecklar dig och släpp de som bara tar energi. 

Lev livet. 

Lev verkligen livet. 

 

//Linn <3

 

I don't like my mind right now
Stacking up problems that are so unnecessary
Wish that I could slow things down
I wanna let go but there's comfort in the panic
And I drive myself crazy
Thinking everything's about me
Yeah I drive myself crazy
'Cause I can't escape the gravity

I'm holding on

Why is everything so heavy?
Holding on
To so much more than I can carry
I keep dragging around what's bringing me down
If I just let go, I'd be set free
Holding on

 

You say that I'm paranoid
But I'm pretty sure the world is out to get me
It's not like I make the choice
To let my mind stay so fucking messy
I know I'm not the center of the universe
But you keep spinning round me just the same
I know I'm not the center of the universe
But you keep spinning round me just the same

 

I'm holding on
Why is everything so heavy?
Holding on
To so much more than I can carry
I keep dragging around what's bringing me down
If I just let go, I'd be set free
Holding on
Why is everything so heavy?

 
 

Så fruktansvärt...

Såg dokumentären med Avicii idag... 
Blev så otroligt ledsen och illa berörd...
Vi måste prata om psykisk ohälsa. Vi måste prata om att prata om det. Vi måste få bort det obehag som finns kring- och det som skräms med den här typen av sjukdomar och det enda som någonsin kommer hjälpa är att prata om det. Få upp det till ytan. 
Avicii gjorde det så tydligt, han kände sig inte lyssnad på trots att han förklarade så tydligt man bara kan vad som är jobbigt och stressande för honom. Hur ångesten känns och vad den gör med honom. 
Ångest är en vidrig känsla, den gör att varje cell i din kropp vänder sig ut och in. Den får dig att kippa efter andan, skrika, gråta eller ligga apatiskt i fosterställning. 
Ingen ska behöva må så dåligt, i tystnad eller genom skrik, att man inte längre orkar.
Ingen ska behöva stå bredvid och fumla i mörkret när en närstående mår dåligt. Ju fler som pratar desto mer erfarenheter finns det där ute...
Att man inte förstår förrän man gått igenom det är något som är klart. Men man kan försöka förstå, man kan lyssna, ställa frågor och våga närma sig. 
Det kan alla göra.
För någon kanske det är det som krävs för att orka. 

I tried carrying the weight of the world,
but I only had two hands.... 
                                   ❤️

17 april 2018

Bestämde mig för att ta det lugnt idag. Varit så trött efter våruppvisningen i helgen. Sov till 9 och försökte inte ha några krav på att jag måste ut och fixa eller göra något. Gick ganska bra ändå men efter lunch fick jag huvudvärk som sen gick över till migrän. Tog nässpray och den hann precis gå över till jag behövde åka till jobbet. 
Hade möte med tränarteamet och med tjejerna på träningen. 
Kom hem runt 23 efter att som vanligt stått nån timme på parkeringen med världens bästa Tobias och pratat tävlingstaktik och då kom jag på att jag inte hunnit äta middag. Tog en burk tonfisk och en snabbnudlar och det var Såå gott!
Nu ska jag försöka varva ner och sova så jag orkar promenera till jobbet imorgon. 
Puss 
//Linn

Why is everything so heavy..? 


Onsdagsfirande

Måste berätta om vårt mysiga onsdagsfirande! 

Middag och bio mitt i veckan med min man. Helt underbart. 
❤️️

Jag älskar dig min make❤️️


Nu är jag din, och nu kan jag andas...


Komplimanger och glada människor

Det är så härligt med folk som är glada, ärligt glada. Då tänker jag främst på folk som typ har serviceyrken eller jobbar på något sätt med människor. Finns inger värre än en övertrevlig expedit som man märker är tillsagd att vara så...

Igår gick jag och Pär ner på stan för art köp en glass men kom på att vi kanske skulle äta middag först...
Så vi gick till Jalla där en sjukt gullig tjej gav mig komplimang för mina naglar... Så gulligt.
Sen gick vi till glass-kiosken och där var det en såå gullig tjej som såg så glad ut, helt ärligt... Sen frågade hon om jag var gymptränare, jag hade tydligen tränat henne och hennes syster för ett tag sen. 
Då blev man glad bara av de två glada människorna liksom... världen behöver fler såna... 

Jag gillar också mina naglar, funderar på hur jag ska göra dem på fredag när det är dags igen.. Några förslag? 

Nu är jag på gymmet och pustar lite.. Ska snart traska hemåt. 

Ni får gärna kommentera ni som läser så jag vet vilka ni är..❤️️

Feel the love


In My head

Svårt att sova idag. Känns som att tankarna pulserar genom kroppen..

Varit hos Helena och Tobias och spelat spel ikväll och innan dess var jag och lillebror ute på prommis:) Träffade mamma och Tobbe när vi var på väg till dem för att överraska dem haha så blev en sväng på stan med dem också:)

Imorgon blir det brunch med gotlandsgänget! Mysfaktor på det. Hoppas jag är pigg trots lite sömn.. såg att några fortfarande kollar in på min blogg så tänkte testa skriva lite framöver..

Vad vill ni läsa om fina vänner? 💞

Sov gott..

Sweet dreams or a beautiful nightmare...


Omslagsbrud?

På en av bröllopsmässorna som jag var på ludne man vara med i en tävling som gick ut på att man tog en bild och så tävlade man med röster om att få bli omslagsbrud för deras tidning, Allt om bröllop. 
Jag tog en bild och tänkte inte mer på det. 
Igår upptäckte jag att de släppt bilderna och röstningen börjat så jag bad mina vänner på Facebook att rösta på mig om de ville. Det var många många som skrev och röstade också tydligen för jag kom med i topp 20. Nu hoppas vi att jag får stanna där till den 11/3 då första biten av tävlingen avslutas. Då tas de 10 med flest röster ut till finalen. 
Vore superkul att få vara med på en plåtning, jag är ju absolut ingen modell men kul för sminket och hårets skull och en rolig erfarenhet, definitivt så hoppas att mina vänner fortsätter rösta så jag har en chans! 
Tack för hjälpen alla mina fina vänner💞 
Puss 
//Linn
Just a little bit of your heart 💓


HSP

Highly sensitive person. 
Japp det är jag. 
Var så solklart från första sekund i boken och efter 26 minuter gick jag bara och skrattade för mig själv. HUR har jag kunnat missa detta hela mitt liv??!! 
En HSP-person är en person med en extra sensitiv begåvning. 
I boken beskriver författarna hur man sett att 20 % av djurflockar har samma "begåvning". Någon var tvungen att hålla utkik för faror, ta hand om och upptäcka om en unge mår dåligt eller om någon behöver vila..
På samma sätt fungerar vi 20% som har detta personlighetsdrag. Vi har tentaklerna utåt och läser av alla situationer och människor mycket djupare och känsligare än andra. Vi "tar in" andras känslor på ett helt annat sätt och vi läser av situationer och stämningar som andra inte ens lägger märke till. 
Jag råder ALLA mina vänner att läsa boken "Drunka inte i dina känslor" av Doris Dahlin och Margareta Hägglund. 
Jag bad mina närmsta att läsa och de sa exakt samma sak som jag. Det är på pricken jag! 
Det är så otroligt skönt att få en förklaring på varför jag är "känsligare" än andra. Varför jag känner av stämningar, attityder och människor som inte alls andra reagerar på. Varför jag tar hem dessa känslor och ältar dem i timmar... 
Varför jag ena dagen känner mig stark som jag vet inte vad, kan göra allt och lite till för att sen nästa dag bara vilja dra täcket över huvudet och krypa upp i pärs knä och sitta så i flera timmar. 

Det finns en förklaring. Det är inte "bara depp" för allt som hände när jag var liten, det var snarare anledningen till varför jag fick detta personlighetsdrag. Draget finns ofta hos personer som vuxit upp i kaotiska hem, som fått bära vuxna känslor och som hela tiden varit på spänn "ifall något händer". 
Det var jag. Det är jag. Och det är ingens fel... Vi hade bara otur... 
Och nu kan jag försöka förstå och acceptera mig själv på ett helt annat sätt. 
Hoppas någon av er känner igen er eller någon i er närhet och får lättare att hantera eller förstå denna person.
Nu blir nästa steg att lära sig hantera och leva med detta. Det är inte lätt och jag ska nu läsa (lyssna) på boken en gång till;) 

Puss från HSP-personen;) 

Love me like you do... ❤️️

I said yes to The dress!!!

Förra onsdagen tog jag och älsklingen en dag ledigt mitt i veckan. Det var sportlov och vi passade på när det var lugnt på mitt jobb framförallt eftersom han kan välja lite mer... 
Han får sällan med mig till storstaden, blir lite halvt stressad bara av att tänka på att åka dit men den här gången föreslog han att vi kunde åka dit så han fick gå i affärer och jag kunde kolla brudklänningar... 
Inte så mycket att prata emot där;) 
Jag fick med mig världens bästa Sofie som är min ständiga följeslagare i allt💜
Det var helt sjukt, vi gick till den affären som vi inte kollade i sist och där fanns den. Klänningen jag velat prova sen i julas då jag klämde in mig i den i Värmland. 
Den gick iaf och stänga och den är underbar. Kunde inte sluta le. 
Inte många gånger man känt sig så fin... 

Kändes så konstigt! Skulle jag sluta prova nu? Skulle jag beställa? 
JA blev svaret. ;) 
Så lycklig, jag har hittat min klänning och den kommer i juli ungefär.. Får se vart jag ska förvara den i 10 månader... Hoppas jag inte ångrar mig under tiden men ångesten över att den klänningen kan gå ur sortimentet efter sommaren, den säger att det är The dress... 💞

Så lycklig... 

//Linn

How long will I love you
As long as stars are above you 
And longer if I can 💞

Mini-babyshower för Fia❤️️

Förra veckan hade jag en mini-babyshower för min bästaste sis❤️️

Hon fick ingen med Milo så det kändes viktigt att göra detta nu. Däremot visste jag hur trött hon är såhär i slutet av graviditeten så det blev en babyshower på tu man hand;)
Blev både grönt och rosa eftersom vi inte vet vilket kön lille vännen har💚💓
Hon blev överraskad och glad så mitt hjärta värmdes ordentligt! 

Börjar få till det här med blöjtårtor;)



Blev en riktig sis-kväll med sushi, SATC och presenter:) 
Lyckat helt enkelt! 
❤️️
//Linn

I'm with you...



Kul...

Då kör vi lite halsont på det här då..
Kul... Hemma från jobbet idag, jobbar hemifrån istället. 

Sitter hos läkaren och väntar på att få kolla blodtrycket eftersom jag haft så mycket hjärtklappning under nätterna... 
Skulle vara här 13.30 och inte fått komma in än.. Älskar't..


Vill bara hem och sova! 

//Linn

Faded

Femte natten utan att kunna somna...

Jag är så trött. 

Fem nätter i rad utan att kunna somna...

Jag blir galen. 
Ligger bara i sängen och blir stressad av att inte känna att jag in somna. Ibland har jag haft hjärtklappning och huvudvärk ibland känner jag mig helt lugn men somnar ändå inte. 

Vad gör man??? 

Försöker träna på och göra saker som vanligt för att vara trött på kvällarna och det är jag men jag kan inte somna.

I natt läste min underbara fästman högläsning för mig, då somnade jag efter några timmar... 

Hjälp mig. - några tips?!
Tog mig igenom ett benpass idag iaf:) 

Hälsningar 
Tröttmössan

Good enough... 

Första jobbdagen efter julledigheten!

Gick bättre än förväntat idag faktiskt! 
Dagen kunde ju börjat utan ett migränanfall (kunde inte sova igår= migrän i morse ) men sedan flöt det på riktigt bra! Kom igenom alla 200 mejl, orkade träna på lunchen och fick träffa mina fina kollegor:) 
Efter jobbet hämtade jag Pär och så åkte vi till Jessica för att kolla Golden Globe (läs jag kollade sporadiskt, stickade och mobilade) och sedan spelade vi spel.
King of Tokyo blev det, ett nytt superkul spel!
När vi kom hem blev det matlåde-fix, packning inför imorgon, mys i soffan och så hann jag klart med Hannas raggisar:) 

Idag är det också exakt 500 dagar kvar tills vi ska gifta oss! Så häftigt!! Och äntligen får vi säga "nästa år gifter vi oss"!! 
Detta firades med att kolla hashtaggar för bröllopet men inget bestämdes;) 
Har ni förslag får ni gärna lägga en kommentar! ❤️️❤️️

Nu ska jag sova så det blir några fler timmar än i natt.
Puss
//Linn

In the night she's dancing to relief the pain... 


Oron

Jag är uppväxt med den. Van vid den. Och verkar inte klara mig utan den. 
Är så jäkla trött på den. Men så fort den inte är där så letar jag och letar tills jag hittar den igen. 
Det är som en sjuk snuttefilt. Jag känner mig "som vanligt" med den.. Antar jag. 
Önskar så att jag visste hur jag ska bli av med den. 
Vill kunna sitta hemma en kväll utan att tänka på allt hemskt som kan/kommer/håller på att hända... 

Jag måste vara beredd, måste tänka ut vad som skulle kunna hända. Men varför? Vad hjälper det?
Livet kommer hända ändå. 
 
I'm with you 

Tre jular redan firade

Jag har redan hunnit med tre jular :)
Vi firade med mormor på hennes boende i fredags på eftermiddagen. Hon fick en uggla av oss som hon skrattade så hjärtligt till. Hon är så fin min mormor <3
 

På kvällen kom pappa och så firade vi jul med honom hos oss. Jag hade gjort raggisar som blev klara typ 2 minuter innan han kom haha och jag fick ett jättefint armband av honom. Det var väldigt speciellt och jag blev väldigt glad. Ni som förstår, ni förstår.
 

I lördags hade vi julafton hos mamma och Tobbe. De hade gjort så fint och jag älskar att vara hos dem!





Det var middag, julklappsleken (som jag förövrigt ÄGDE!), julklappsutdelning, gömmejulklappar och bara få umgås med min underbara familj.
Vi sov över där för att kunna stanna kvar länge.
 
Tack hela lilla familjen för alla tre julaftonar, jag älskar er till månen och tillbaka <3
 
 
I'll be the one to carry you home...

Jullov

Äntligen lite ledigt. Det behövs kan jag säga.
Den här hösten har varit otroligt rolig men otroligt krävande... Sjukt mycket på jobbet och man har bara försökt balansera allt så mycket det går. Det var inte mycket förutom gymnastiken och jobbet som hanns med de sista två månaderna kan jag säga och jag är ledsen för det mina fina vänner, att jag inte hört av mig och varit lika närvarande som vanligt... Det ska bli bättring.
Men resultatet av allt slit blev iaf det bästa möjliga. 4a på JSM med finaste tjejerna💙
 
Haha stackars Pär har fått stått ut länge med min förvirrade hjärna och han har fått berätta allt flera gånger eftersom min hjärna varit full haha. Det har helt enkelt inte fått plats mer så allt utöver det som redan fanns där inne bara försvann...
Nu på semestern tänkte jag först lära mig att inte vakna med ett ryck och kolla på mobilen ifall något hänt, någon mejlat eller att jag missat något. Det är steg 1. Sedan tar jag det därifrån.
 
Idag är det dan före dopparedan! Tänk vad fort det går, ytterligare en sak jag inte riktigt hunnit med att registrera är att det faktiskt är jul. Men mysigt är det och tid för vänner, familj och så lite egentid. Något jag faktiskt inte riktigt visste att jag behövde haha.
 
Idag blir det lite paketinslagning, lite sista minuten handling och mycket mys med den här lilla skrutten
 
 
Hoppas ni får en supermysig dag idag!
//Linn
 
Stay with me...
 
 
 
 

Min fantastiska mamma

Är helt sjukt... Hur kommer det sig att just jag fått en så underbar, stark, snäll, smart och fantastisk mamma??? Hur f*n ska man kunna leva upp till det här med egna barn?! 

Hela veckan har jag känt mig låg och trött... Less och ledsen. Vet inte varför men är så mycket skit som händer... Inte mer än vanligt med mig men i världen och till mina vänner... 
Lyckats träna på ordentligt iaf och det känns bra. 
Idag lunchade jag med min fina mamma och hon märkte att jag inte var på topp såklart. Vi pratade om att jag är trött hela tiden... Att jag inte känner att jag hinner och orkar med allt jag vill och så... 
Sedan åkte jag hem och gjorde mig iordning för kvällens date med älsklingen... Låg i soffan och vilade när det plingade på dörren. Där stod mammsen med denna fina påse 
Hon hade gjort fina lådor med olika grönsaker för att jag lättare ska stå emot sötsug och ha lite mellanmål❤️️ 
"Sånt man inte alltid orkar göra själv..."
Hon är så omtänksam så jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna det... 

Blev så himla glad! 
Tack finaste finaste mamma...
Jag älskar dig! 

Sen bestämde vi att ta hem daten hit så vi kunde mysa i soffan... Så skönt! Är så kallt och deppigt ute haha! 
Vi köpte hem kinamat och myser nu framför tvn. 

Hoppas ni haft en bra dag❤️️
Puss på er
//Linn

Mama, I love you...



Tidigare inlägg
RSS 2.0