Så många fina reaktioner... ❤️

Så fint mottagande jag fått av mitt inlägg. Tack alla fina ni för att ni peppar och stöttar❤️

Jag är så glad att det går åt rätt håll men som sagt förstår jag att det är en bit kvar och att arbetet med mig själv kommer behöva hålla på ett bra tag. 

Ville bara kika in och säga tack❤️
//Linn

I’m holding on...

Två år har gått...

För exakt två år sen, 13 juli 2016 fick jag min depressions-diagnos... Känns som så länge sen men samtidigt så nytt. 

Jag var deprimerad med GAD (Generaliserad ångest) och hade utmattningssymtom var vad de sa... Det var vad jag, och hur jag levde, hade gjort mot mig själv.. 

 

Jag har alltid varit en person som pratar om saker. Som vill, genom att prata om allt, hitta både stöd för mig själv och kanske kunna vara någons stöd. Jag tror alltid man är starkare tillsammans. Men det här har tagit emot. Varje gång någon frågar svarar man bra. Varje gång man mår dåligt säger man att man har migrän. Varje gång bryter man ihop hemma men pressar sig till sina åtaganden. 

Vi måste bli bättre på att prata om det. Fler måste förstå. Fler måste försöka förstå....

Att man är deprimerad, har utmattningssyndrom eller har en annan psykisk sjukdom behöver inte synas. Det är både skönt och sjukt jobbigt. 

Det är så viktigt att våga prata om psykisk ohälsa, det är så mycket vanligare än vad man tror och jag är nu redo att berätta om vad som hänt och händer mig... För min egen skull, för att kunna se att jag gjort och gör framsteg, för att det kanske kan hjälpa någon annan att förstå lite tidigare än vad jag gjorde och för att världen behöver börja förstå lite bättre hur det är att må dåligt på det här sättet. Så här kommer min berättelse...

 

Den dagen i juli 2016 började en resa. En resa mot något jag inte riktigt visste något om, jag trodde ju inte det gått så långt som det gjort. Jag trodde också, att om man var deprimerad låg man i sängen varje dag, kunde inte göra något alls och bara grät. Det gjorde ju inte jag... inte varje dag, hela dagar i alla fall... Inte till en början iaf... 

 

Jag blev remitterad till en underbar psykiater (visste inte skillnaden mellan Psykolog och Psykiater men en psykiater är en läkare med psykologi som inriktning) där jag fick lära mig mer om depression, GAD och utmattning, vad kroppen gör, hur den stänger av allt för att skydda sig själv. Jag trodde då att utmattningen var det centrala, att depressionen kom av den totala tröttheten. Hon fick börja lära mig om alla symtom och hon kunde ofta ta upp frågeställningar jag hade, eller känslor jag kände innan jag kunnat verbalisera dem själv.

Hon ville sjukskriva mig, jag vägrade då, det kändes alldeles för stort. Och jag klarade ju faktiskt AV att jobba även om jag hade hjärtklappning, huvudvärk konstant och inte klarade stess på samma sätt som tidigare. Jag hade bra dagar också ibland... Det här kunde jag klara själv.

 

Det kunde jag inte. 

 

I november 2016 ringde jag gråtandes till min psykiater, jag kunde inte hålla ihop det längre, det var som att när jag fick svart på vitt vad det var började jag mer och mer våga känna efter. Hon sjukskrev mig direkt. På halvtid kom vi fram till. Hon ville till januari, jag sa okej till två veckor. Ville känna hur det kändes först.. ville att jobbet skulle fungera. Ville att det skulle vara som vanligt. 

 

Det var det inte. 

 

De två veckorna jag var sjukskriven jobbade jag halvtid med hjärtklappning, gråt i halsen och noll förmåga till stresshantering och sov och grät resten av tiden. 

 

Det var först då som jag kraschade på riktigt. Det var då jag lite stannade upp och insåg vad som hände. 

Jag kunde inte hantera ångesten, oron, stressen, tvångstankarna och allt annat som krupit sig på de senaste månaderna. Jag kunde inte hålla ihop det på jobbet längre, det började synas där med. Jag mådde så himla dåligt. 

Jag förstod att det skulle ta längre tid än två veckor och gick med på att sjukskriva mig på halvtid, längre när jag träffade min psykiater nästa gång. 

Min psykiater pratade tidigt om medicinering men jag vägrade. Ville inte ens höra. Jag hatar mediciner, i min värld ger de biverkningar, gör en beroende och ger upphov till behov av nya mediciner. Det ville jag verkligen inte. Jag ville "klara det själv".

 

Det gjorde jag inte. 

 

Hela hösten 2016 är en lång grå dimma. Mycket häng i soffan och tittande ut genom fönstret. Mycket frustration över att vara så sjukligt trött och inte förstå varför. Eller det gjorde jag nog men känslan av att "det borde ju hjälpa att sova..." var otroligt frustrerande.

Det var också väldigt svårt att lära sig att inte göra 100 saker om dagen som mitt vanliga schema bestod av.

 

En liten förbättring under julen (dvs två dagar totalt utan ångest eller sängliggande) gjorde mig lite hoppfull inför våren. Min största rädsla var att inte kunna njuta av vårt bröllop eller resan fram till den. Skulle vi skjuta upp det? 

Som många vet som varit i min situation blir man helt apatisk och nollställd. Man känner ingenting,  det är som att man fått en bedövningsspruta mot alla känslor förutom de obehagliga. Man känner ingen glädje såklart när man är deprimerad och utmattad men man känner inga "vanliga" känslor alls. Sjukt obehagligt. 

Oro, ångest och stress var de känslorna som hela min kropp använde sig av under den här perioden. 

 

Mitt minne var lika med noll. Pär kunde berätta saker som jag inte hade en aning om att vi pratat om dagen efter, jag glömde lösenord, koder och andra saker jag aldrig gjort tidigare. Jag kunde aldrig hålla reda på mer än en sak i taget och ni som känner mig vet att jag tidigare ALLTID kunnat bolla 15-1257284 bollar samtidigt i luften.. Nu var det svårt att komma ihåg 2 siffror i rad av ett telefonnummer som jag skulle repetera. Fick skriva ner en i taget. 

Jag kunde inte planera någonting. Det tog stopp i huvudet när jag skulle ta tag i någonting. Minns när jag skulle planera min 30-års fest typ 2 veckor efter diagnosen. Satt med penna och papper och visste inte hur jag skulle börja. Inte likt mig direkt. Jag kunde inte handla, det tog stopp och jag förstod inte vad jag skulle köpa för att kunna göra en maträtt...

Jag sov middag varje dag mellan 1-3 timmar. Sov ändå under natten. Drömde otroligt mycket. Kände mig helt slut när jag vaknade. 

Hade migrän konstant, kramp i käkarna för att jag bet ihop dem hela dygnet runt, hade svårt att andas pga ångesten, hade konstiga ryckningar i ögat. Helt sjuka saker hände i kroppen.. 

Hade ingen energi. Till någonting. Klarade typ jobbet de timmarna jag var där men sen inget mer. Behövde så mycket återhämtning hela tiden.

Helt sjukt hur kroppen fysiskt och psykiskt stänger av för att skydda sig. Spara på det lilla man har. 

 

Jag träffade min psykiater regelbundet och hon är verkligen fantastisk. Hjälper, stöttar och pushar. 

Tyvärr så har ju psykiatriker egentligen ingen behandlande funktion vad jag förstår men jag provade att träffa två olika terapeuter som jag verkligen inte kände mig bekväm med så vi kom överens om att vi skulle jobba vi två ett tag. 

 

Under våren 2017 mådde jag egentligen ganska lika. Hade dock då vårt bröllop att se fram emot och längta till och det höll mig över ytan. Och min fantastiska man såklart, han har funnits vid min sida varje sekund sen vi träffades men det han gjort under den här tiden är helt otroligt. Finns ingen som han. Redan från start hade han den där tron på att jag ska ta mig igenom det här, som jag aldrig trodde i de mörkaste perioderna.

 

Jag fortsatte vägra medicin och när det närmade sig bröllop så gick jag in på autopilot och körde på. Det var helt fantastiskt att få rymma till den planeringen (och KLARA AV DET!!) när det var en storm inombords. 

Jag var livrädd för att inte känna något på mitt eget bröllop, att inte komma ihåg saker eller att jag inte skulle orka med dagen. 

Så blev det inte. 

Vi hade en HELT FANTASTISK DAG med alla våra nära och kära som var lyckliga för oss och det var helt underbart. Grät av lycka för första gången på något år där... 

 

Efter bröllopet blev det lite tungt igen. Normalt tänkte jag då man planerat länge, haft en enorm känslostorm men det gav sig inte riktigt. Det som gått åt rätt håll, att jag ibland orkade göra något efter jobbet eller att jag inte behövde sova hela helger tex gick tillbaka till timmar av tupplurer efter jobb eller att bara vilja vila under helgen. 

Jag skulle få prova gå upp till 75% innan min semester för att få prova men så blev det inte. Psykiatern tyckte det gick åt fel håll igen och medicin-diskussionen togs upp igen. 

 

Under hösten 2017 gick jag till slut med på att prova medicin, vilket hjälpte långsamt men ändå så pass att jag kunde göra framsteg, ett i taget och ibland två steg tillbaka... 

Samtidigt fick jag börja i KBT-behandling hos en kvinna som jag själv letat upp och jagat runt med remisser. Det tar tid ibland inom sjukvården. 

 

Hos KBT-terapeuten började vi jobba med mina oros-och katastroftankar. Insåg då hur långt det gått, vilka onda spiraler man kan hamna i under en sjukskrivning och hur mycket jag behövde jobba för att bli frisk. Men det var det jag ville hela tiden, jag ville jobba mig ur det. 

Efter väldigt jobbiga hemuppgifter och nästan 10 gånger hjälpte det faktiskt och oron och katastroftankarna var inte närvarande varje dag och jag hade lärt mig att kontrollera det, även om jag nog måste fortsätta jobba på detta hela livet känns det som...

Efter det jobbet riktade in oss på självkänsla. Man förändras mycket av att vara sjukskriven. Man utvecklar mönster och får en bild av vad man tror är sitt "nya" jag och som man börjar acceptera. Man föder på så vis låg självkänsla. Jag jobbar också mycket med att ändra mina tankesätt och min bild av vem jag är och vilka regler och slutsatser jag skapat under hela min uppväxt som inte gynnar mig och som leder till att jag mår dåligt.

 

Nu är jag här, mer än ett och ett halvt år efter sjukskrivningen och jag kämpar fortfarande. 1 juni 2018 fick jag ÄNTLIGEN gå upp till 75% och det har gått bra även om det såklart är jobbigt men det känns i alla fall som ett stort steg i rätt riktning tycker jag. 

Att må såhär är så jävla tråkigt och jobbigt rent utsagt och hade jag vetat detta hade jag inte ignorerat de tecken jag och många andra såg under många år... 

 

Jag hade kanske reagerat på att jag de senaste 15 åren aldrig känt mig utvilad när jag vaknar. Jag tänkte att jag var morgon (och kvälls) -trött och slö.

Jag hade kanske reagerat på mina konstiga symptom som dykt upp lite då och då. Jag tänkte jag var hypokondrisk.

Jag hade kanske reagerat på min migrän. 

 

Jag kanske hade lyssnat på alla som sa att man inte kan ha och orka med ett sånt fullspäckat schema som jag alltid haft och kanske istället funderat på varför jag alltid känt behovet av att vara på gång och aldrig slappna av, känna efter eller ta det lugnt. 

Jag oroade mig ständigt, min energi gick till alla andra runt omkring mig och jag var alltid beredd. Något kunde/skulle hända, (och hände alltid) någon mådde alltid dåligt och jag var bra på att lyssna och få andra att må bra tror jag. Jag gillade den rollen. Fokus hamnade då någon annanstans och jag slapp tänka på det jag tyckte var jobbigt. 

 

Det har gått två år och även om det är otroligt mycket bättre så är det är en bit kvar. Tydligen är det här ingen lätt resa och man ska inte skynda på tydligen.... 

Jag har lärt mig mycket om mig själv, vad jag behöver och vill ha från de omkring mig och hur jag fungerar som person. 

Jag har vuxit upp under den här tiden känns det som... 

 

Ibland kändes det som att jag aldrig skulle klara mig ur det här. Att jag för alltid skulle vara trött och inte klara mer än en aktivitet om dagen. Att jag kulle/kommer få leva med oro och ångest dagligen för resten av mitt liv. 

Men så fick/får jag ett sms från en av mina fantastiska vänner med pepp och hejarop eller bara en kram av min man. Då tror jag igen att det kan gå. Men det kommer ta tid. 

Det är en sån sjuk känsla att ha mått såhär dåligt när man är i den "bästa perioden i sitt liv"... men det är väl så det fungerar, när man slappnar av så kommer det. 

Man känner sig helt sjukt ensam i detta för det är ingen som kan göra något för att hjälpa.. Men de som försöker och visar att de bara finns är guld värda. Det är de som gör att man orkar fortsätta kämpa. 

 

Jag tycker det är så otroligt viktigt att prata om detta men har inte orkat eller vågat. Tänk om någon ser annorlunda på en eller om man är en dålig förebild eller något sådant. Men om jag kan få en person att stanna upp och tänka till innan man hamnar där jag är så är det värt det. Det här är vidrigt, hemskt och det absolut värsta jag gått igenom. Det är slöseri med tid. Min tid. Vår tid. Din tid.

 

Snälla du, tänk på dig själv och ditt liv först. 

Ta hjälp om du mår dåligt, i tid. Du är inte ensam.

Ta vara på dig själv och din kropp. Se till att få vila, lugn och avslappning vad det än betyder för dig. 

Släpp telefonen och fokus på sociala medier. Var i nuet. 

Ta vara på de vänner som alltid finns där, som ger energi, som utvecklar dig och släpp de som bara tar energi. 

Lev livet. 

Lev verkligen livet. 

 

//Linn <3

 

I don't like my mind right now
Stacking up problems that are so unnecessary
Wish that I could slow things down
I wanna let go but there's comfort in the panic
And I drive myself crazy
Thinking everything's about me
Yeah I drive myself crazy
'Cause I can't escape the gravity

I'm holding on

Why is everything so heavy?
Holding on
To so much more than I can carry
I keep dragging around what's bringing me down
If I just let go, I'd be set free
Holding on

 

You say that I'm paranoid
But I'm pretty sure the world is out to get me
It's not like I make the choice
To let my mind stay so fucking messy
I know I'm not the center of the universe
But you keep spinning round me just the same
I know I'm not the center of the universe
But you keep spinning round me just the same

 

I'm holding on
Why is everything so heavy?
Holding on
To so much more than I can carry
I keep dragging around what's bringing me down
If I just let go, I'd be set free
Holding on
Why is everything so heavy?

 
 

Så fruktansvärt...

Såg dokumentären med Avicii idag... 
Blev så otroligt ledsen och illa berörd...
Vi måste prata om psykisk ohälsa. Vi måste prata om att prata om det. Vi måste få bort det obehag som finns kring- och det som skräms med den här typen av sjukdomar och det enda som någonsin kommer hjälpa är att prata om det. Få upp det till ytan. 
Avicii gjorde det så tydligt, han kände sig inte lyssnad på trots att han förklarade så tydligt man bara kan vad som är jobbigt och stressande för honom. Hur ångesten känns och vad den gör med honom. 
Ångest är en vidrig känsla, den gör att varje cell i din kropp vänder sig ut och in. Den får dig att kippa efter andan, skrika, gråta eller ligga apatiskt i fosterställning. 
Ingen ska behöva må så dåligt, i tystnad eller genom skrik, att man inte längre orkar.
Ingen ska behöva stå bredvid och fumla i mörkret när en närstående mår dåligt. Ju fler som pratar desto mer erfarenheter finns det där ute...
Att man inte förstår förrän man gått igenom det är något som är klart. Men man kan försöka förstå, man kan lyssna, ställa frågor och våga närma sig. 
Det kan alla göra.
För någon kanske det är det som krävs för att orka. 

I tried carrying the weight of the world,
but I only had two hands.... 
                                   ❤️

17 april 2018

Bestämde mig för att ta det lugnt idag. Varit så trött efter våruppvisningen i helgen. Sov till 9 och försökte inte ha några krav på att jag måste ut och fixa eller göra något. Gick ganska bra ändå men efter lunch fick jag huvudvärk som sen gick över till migrän. Tog nässpray och den hann precis gå över till jag behövde åka till jobbet. 
Hade möte med tränarteamet och med tjejerna på träningen. 
Kom hem runt 23 efter att som vanligt stått nån timme på parkeringen med världens bästa Tobias och pratat tävlingstaktik och då kom jag på att jag inte hunnit äta middag. Tog en burk tonfisk och en snabbnudlar och det var Såå gott!
Nu ska jag försöka varva ner och sova så jag orkar promenera till jobbet imorgon. 
Puss 
//Linn

Why is everything so heavy..? 


Helgen i Värmland❤️️

Helt underbar helg i Värmland! Umgåtts med svärisarna, plockat svamp, haft kräftskiva, träffat vänner och framförallt bara varit...

På vägen hem åkte vi alla fyra förbi mamma och Tobbes nya torp! Så kul att se, ser mycket fram emot att spendera mycket tid
där! 
Stickade i bilen som vanligt. En vuxen socka tar från Karlstad till Enköping ungefär:) 

Veckan har varit tung. Så är det bara ibland. Nu har jag tränat och ska träffa lillebror på lunch❤️️

Ha en fin torsdag! 
//Linn

Sometimes I feel like throwing my hands up in the air...


Helgen som var

Blev en riktigt bra helg! Orkade med allt planerat även om jag inte mådde helt 100 hela tiden.. 


Fredagen var en tuff dag, vaknade med ångest och hade med den hela dagen. Orkade ingenting så Pär fick förbereda kräftskivan själv. Till slut orkade jag pynta lite och göra mig själv i ordning. 
Hade en superrolig kräftskiva som slutade på flustret:) Länge sen man dansa hela natten!

Tog inte många bilder men det tyder väl på att man har kul;) 


Lördagen blev lugn, sov mest och fixade hemma. Pizza på kvällen! Mums! 

Söndagen var det dags för mig och Helena att stå på ulva igen:) 

Gick sämst av de tre gånger jag stått i sommar. Men gick inte minus iaf.. Helena sålde massor:) 

Sen blev det hem och lassa in allt, åka iväg för att rösta och sen duscha innan middagen med Da Crew på kvällen. 
Vi testade Pinchos, var sååå gott!! 

Så mysigt att få prata och bara kunna prata och umgås❤️️


Tack för den fina helgen mina fina vänner och min underbara man❤️️

You raise me up


Tuff vecka

Varit en riktigt tuff vecka. Sjukt trött, sovit dåligt, mycket mardrömmar och orolig sömn. 

I tisdags sov jag hela dagen inför jobbet kl 17. Kul tjej...

Igår jobbade jag halvdöd och sen hem och sova. 
På kvällen hade jag och älsklingen vårt första månadsmöte:) 
Vi pratade ekonomi, sparande och styrde upp våra månadskostnader:) Känns så bra! 

Idag ska jag prova ut nya glasögon och snälla lillebror hänger på:) 

Sen blir det till jobbet till 22. 

Hoppas ni har en underbar torsdag! 

I just need to get it of my chest... 


Efter regn kommer solsken

I natt mådde jag skit! IBS och stress-mage gjorde att jag inte fick många timmars sömn. 

Åkte till slut till jobbet och gjorde det jag skulle.
Helt slut sen... 
Träffade sen lillebror på stan och åt lunch vid 15.30 gick vidare för en fika (älskar mynta-te!)  vid 16.30 och sen åt vi lite till med Pär vid 17.30... haha men det behövde jag idag. Sen avslutade jag och Pär måndagen med en bio.
Såg Borg om Björn Borgs tid som tennisproffs. Den var bra! 
Nu ska jag försöka sova. 

More than you know...


Onsdagsfirande

Måste berätta om vårt mysiga onsdagsfirande! 

Middag och bio mitt i veckan med min man. Helt underbart. 
❤️️

Jag älskar dig min make❤️️


Nu är jag din, och nu kan jag andas...


Fish taco Friday!

Tog en lång sovmorgon imorse. Länge sen jag kunde sova länge. 10 vaknade jag och älsklingen låg för ovanlighetens skull kvar i sängen. Vi drog oss till 11 och gick upp och åt frukost. 

Städade lite och åkte sen iväg för lunch på Ikea och handling:) 

Supertrött sen så hem och dammsuga snabbt och sen vila innan älsklings-Ludde kom med föräldrar och så blev det supergod middag och finfint sällskap❤️️

Nu har vi precis beställt tack-kort för bröllopet så jag hopps de blir bra!! 


Ha en fin helg fina ni! 

/Linn

Helt seriöst...


Barnvakt

Idag ska vi få mysa med Milo och Dina hela eftermiddagen/kvällen:) Fia och Oscar ska på bröllop så barnen ska sova här. 

Jag vaknade och gick iväg till gymmet, stod på crosstrainern ett litet tag och gick hem igen haha. Bättre än inget iaf:)

Nu har jag städat, lagt fram alla leksaker, fixat fika till parken(vi ska till Pelle Svanslös parken först) och bäddat och väntar bara på mys-familjen! 
Ska bli superkul! 

Hoppas ni har en fin lördag! 


So much better...


Tvätt, Gossip Girl och blommor

Tvättar, sträck-tittar på Gossip Girl och laddar inför dagens jobb. 

Ska försöka träna innan jobbet och sen blir det jobb och träning med tjejerna.

Älskar att ha snittblommor runt om i lägenheten:) sprider lugn och glädje tycker jag. 


Försöker fixa min dator och blir galen så kanske ska gå runt och lukta på lite blommor haha! 

Ha en fin torsdag! 

Next to you...


Tadaaa

Blev lite glittrigt men ändå diskret;)

Så himla nöjd! Hon är så himla duktig Alexandra!! 

Nu står Pär och lagar ugnspannkaka och jag ska fortsätta med städandet av mina smink lådor... 😅

Take one step at the time... 


Spontanköp och nya naglar

År ledig idag eftersom jag ska jobba fredag och söndag denna helg. 

Vaknade av att älsklingen kom in och klappade på mig i 40 minuter, bästa sättet att vakna på.❤️️
Pär är också ledig så vi åkte och åt lunch på Ikea och spontanköpte en fåtölj:)

Nu ska jag ner på stan och göra mina naglar. Ingen aning vad jag vill ha så hon får nog fria händer som vanligt:)
Varit nöjd med dessa och de har suttit sjukt bra! 

Hoppas ni haft en bra onsdag! 


Where I wanna be...


Time to reflect

Helgen var underbar. 

I torsdags hämtade jag och Emil, mamma och Tobbe på Arlanda. De var i Menton och firade Tobbes 60-års dag:) 
Linn-taxin lät dem fortsätta semestern lite till i baksätet;)

I fredags åkte jag och Emil och åt lunch. Skulle till Ikea men var sjukt mycket folk så vi slutade på City Gross. Pratade, pratade och åt. 

Vi är ju i samma båt han och jag... ❤️️

Sen var det äntligen dags att träffa Sofia, Simon och Ronja igen. Älskar dem!! Så glada, sköna, positiva och enkla. Och Ronja... moster Linn älskar dig för ALLTID..❤️️

Mosters älskling❤️️

Kommer sakna er så mycket...

Lördagen spenderades med matlagning och Gossip Girl. Förberedde lite för söndagens strapatser.
På lördagskvällen överraskade vi Tobbe med en middag, allt ska ju firas såklart!! 

Jag gjorde fisksoppa och så åt vi resterna av förrätten och efterrätten från fredagen, pärs tomatsoppa och vår fyllda sockerkaka. 

Blev en supermysig kväll med mat, spel och prat❤️️

Söndagen spenderades på Ulva bakluckeloppis igen:) Emil och Arash var snälla nog att följa med och hålla mig sällskap:) 
Sålde för cirka 600 kr, helt okej men för några veckor sen när jag stod sålde jag för 900 kr.. 
Ska stå en gång till den här sommaren tänkte jag, sen åker resten till tippen:) 

Sen blev det mycket vila också mellan alla strapatser såklart. Tjohoo ;)

Made of stone...


Om

Min profilbild

RSS 2.0