-

Jag är föräldraledig med VÄRLDENS finaste son. Han är så underbar. Glad, social, rolig, busig och alldeles, alldeles underbar. Charmar alla han möter och ser verkligen på livet med ett ständigt leende. Vår fina, fina kille 💙

Vi fyller våra dagar med lek, dans, bus, skratt, träning/barnvaktande på f&s, träffar vänner och familj och jag njuter av att se honom utvecklas och växa! 

Ändå mår jag inte helt bra. Jag fick nog en förlossningsdepression efter han kom, hade problem med ångest och deppighet och det har liksom inte riktigt släppt helt. 

Tänker att det säkert är vanligt då man har en längre depressionsperiod i sin bakgrund. Men ändå. Denna vidriga känsla av ångest och skuldkänslor, varför är jag inte glad konstant när jag egentligen är lyckligast i världen just nu? 

Varför oroar jag mig för allt och alldeles för obetydliga saker? 

Varför är min kropp och mitt huvud så otacksamt nere när jag fått det finaste man kan få?! 

Varför klarar inte jag dagar/veckor med sömnbrist som alla andra mammor?!

Varför spenderar jag min "mysiga, underbara" tid med att må såhär var och varannan dag? Kan jag inte bara få må bra?! 

Vill kunna ge mitt allt till min son men kan bara göra mitt bästa... Det känns inte bra nog. 

Jag har tappat räkningen på antalet panikångestattacker, dåliga dagar och besvikelser som kommit av min ångest bara de senaste veckorna. Och det kanske är lika bra... 

Just nu håller jag på att ställa in mina mediciner som jag kunde börja äta igen när jag slutade amma. Det är jobbigt att inte veta vad som är "riktiga" känslor, vad som är biverkningar av medicinen och vad som är ren ångest. Jag hoppas kunna se ljuset tillsammans med min son snart. 

Vi har självklart fina dagar också och han får mig alltid att le och skratta, underbara unge, men längtar så tills allt bara kan vara ljust i mitt huvud också. 

Det är så svårt att förklara för någon som aldrig känt såhär hur man mår när man inte mår bra i psyket. 

Men det viktiga är inte att förstå fullt ut, utan att du visar att du vill försöka förstå och att du finns där. Att du säger något istället för att bli tyst. Det uppskattar jag iaf. Samtidigt förstår jag de som blir rädda och inte vet vad man ska säga men i min värld finns inget "fel" utan allt som visar på att man bryr sig är för mig rätt.. Det hjälper och stärker mig. 

Mina underbara vänner och min underbara familj som spenderar timmar med mig i telefon eller här hemma och hjälper mig igenom en panikångestattack eller en dag med vidrig ångest, hur ska jag någonsin kunna tacka er?! Min man som står så starkt och stabilt vid min sida och som tror på mig och på en ljus framtid flera tusen gånger mer än jag själv, det finns inte ord att beskriva vad det betyder. 

Jag hoppas bara det här lättar snart så jag kan få leva livet med er alla, tillsammans med min underbara lilla familj❤️

Nu har vi efter att min febriga lilla kille sovit på mig någon timme imorse, gjort vår vanliga morgonrutin med att läsa Anki Anka, kolla ut genom fönstret, och ätit frukost tillsammans. Sen har vi lekt lite till, kollat på bussar genom fönstret och försökt få honom att sova i någon timme. Han sov iaf 40 minuter idag. 

Nu blir det mer lek och kanske en promenad innan det blir sovdags för honom igen. Hoppas han somnar på mig som när han var nyfödd, så jag får känna hans doft, andetag och myset som översvämmar kroppen. Då finns inget annat. ❤️

Om någon har tips på vad man kan göra för att hjälpa sig själv eller bara har varit med om samma sak får ni gärna berätta. I det här känner man sig ensammast i världen. 

Du är mitt allt.... 

//Linn