-

Vi vaknade som vanligt och ammade runt 11. Ringde pappa på jobbet och sa att vi mådde bra. Klockan var då 11.20. Efter amningen la jag ner Vincent så han skulle kunna jobba med benen för att få ut bajset som märktes att han behövde. Jag gick på toa. Hörde att han hostade och gick in för att titta till honom. Då såg jag att han såg ut att somna, vilket kändes väldigt konstigt då han varit pigg innan och inte brukar somna direkt när man lägger ner honom. Tog upp honom och kände att han var slapp i hela kroppen och jag fick ingen kontakt med honom. Huvudet åkte från sida till sida och jag fick direkt en obehaglig känsla. Jag ringde 112 och sa som det var och de skickade två ambulanser direkt som de alltid gör när det gäller barn. Jag hade total panik och skakade som ett asplöv. Fick lägga ner telefonen för att inte tappa den och för att kunna koncentrera mig på Vincent. Jag skakade och ropade på Vincent hela tiden men fick inte den kontakt jag brukar få. Han var vaken men borta... 

Ambulanspersonalen var här på 6 minuter och vid det laget hade jag fullständig panik. Då hade Vincent börjat bli liiite mer sig själv, log mot dem när de kom men var fortfarande lite konstig enligt mig. De tog alla prover och allt verkade bra tyckte de men de tyckte han var väldigt blek. 

Vi fick åka med in och väl inne mötte Pär oss och där väntade fler prover. De ville utesluta epilepsi mm. Han var inte riktigt sig själv ännu tyckte jag men efter en amning och sovstund började jag äntligen känna igen honom. Vi var inne för observation i tre timmar innan vi fick åka hem med förklaringen plötslig livlöshetsattack. 

Ett fruktansvärt läskigt namn på något tydligen rätt vanligt.  

Har tydligen att göra med att organen i hans lilla kropp inte är färdigutvecklade så det kan bli så eller att dykarreflexen kickar in. Det var väldigt obehagligt för föräldrar men inget farligt sa läkaren, så länge de andas... De får tydligen in 2-3 sådana fall i veckan på barnakuten. 

Det var det vidrigaste jag varit med om i mitt liv och sen dess är man något orolig konstant. Kollar alla tecken på trötthet, blekhet eller avvikande beteende. Läkaren var väldigt bra och pedagogisk och sa att vi ska leva som vanligt men vara lite extra uppmärksam de     närmsta dagarna. 

Jag försöker att inte gå in i oron men det är så svårt!!!! 

Är det någon som varit med om något liknande får ni gärna skriva! 

Det är både läskigt och underbart hur mycket man älskar sitt barn... 

För att jag älskar dig, så som du är och jag vill ge dig allting jag har. Låt mig få bära dig när du är svag för du betyder allt för mig. Var inte rädd. Jag går bredvid dig. För du betyder allt för mig. 

Du är mitt allt...❤️