-

fan också... kan någon bara hitta ett botemedel till min pappa... snälla... nu har han åkt in igen... fick reda på det nyss av Emil... Vill veta direkt när något sådant händer. Fast ändå inte. Liksom händer så ofta att man inte kan stanna sin vardag varje gång. Men det gör alltid ont i hjärtat... och jag är alltid orolig.

Kan inte bestämma mig om jag ska åka till Värmland imorn heller. Pär ska åka hem och jag är sugen på att åka med men samtidigt är det så mycket i helgen att jag inte vet om jag kan... har träningar fredag och lördag och även om jag är sjuk måste jag nog dit. Helt UNDERBART att ulle ställde upp idag när jag kände mig dålig och inte orkade träna tjejerna helt enkelt. Det är inte ofta det händer. Har tränat tjejerna halvkrasslig någon vecka nu men jag känner att jag blir sämre när jag gör det för jag kan inte komma till träningen och köra halvhjärtat, liksom bara säga en av två saker som de kan ändra på. Jag går in för det helt och skriker när de gör något bra och min röst bara försvinner. Och då blir halsen som ett sandpapper och astman värre. Så jag sa ifrån idag och det var så skönt att någon kunde ta tjejerna... Tack min ulle!!!! <3

Men nu när jag hörde om pappa känner jag att jag kanske borde vara hemma i helgen ändå... Vara lite med familjen, var ju ett tag sen. Hinner inte med allt. Har liksom ganska mkt att tänka på nu när jag har nytt jobb o planering och massor med det.

vilket avreagerande-inlägg det här blev. Sorry guys... snart är jag mig själv igen hoppas jag.
Trivs iaf jättebra på jobbet och har fått positiv respons så det är kul! Är ju det jag vill göra liksom. Bara synd att det bara är ett vick till jul, trivs så bra och vill gärna stanna längre. Helst helt. Men men man kan inte få allt och jag är överlycklig för den tiden jag får där.

Nu ska jag gå och vela och oroa lite till...
puss på er

breath slow, count from one to ten...